Som bildbehandlare tänker jag ofta i inre bilder. Redan när jag står på en plats med min kamera börjar jag fundera över vad jag ska göra med motivet i datorn. Ofta har jag en vision klar för mig långt innan jag hamnar framför Lightrooms spakar.
Ansel Adams ville inte bara avbilda verkligheten
Det här är förstås inget ovanligt. Den legendariske Ansel Adams (inga jämförelser i övrigt) gjorde likadant. Han var mycket mer intresserad av att återge sin inre vision, snarare än att bara avbilda verkligheten så troget som möjligt.
En halvt misslyckad exponering
En av Ansel Adams mest berömda bilder heter “Moonrise” och är plåtad 1941 utanför samhället Hernandez i New Mexico. Adams har själv berättat hur han omedelbart såg den färdiga bilden framför sig när han paserade vyn i sin bil.
Han stressade ut ur bilen, men fick inte med sig sin kära ljusmätare. Istället fick han göra lite huvudräkning och exponera efter månens ljusstyrka som han kunde utantill. En ruta hanns med ljuset ändrades och motivet försvann.
Kontaktkopia av Ansel Adams negativ
När man tittar på kontaktkopian så känns kanske inte bilden särskilt märkvärdig. Lite blaskigt och intetsägande, med överexponerade partier och låg kontrast.
30 år av mörkrumsarbete
Den berömda fotografen visste dock vart han siktade och över de kommande decennierna(!) skapade han flera olika varianter i mörkrummet, via pjattning och tricks med olika kemikalier.
Först på 70-talet, alltså 30 år efter bilden togs, tyckte Adams att han nådde något som liknande hans inre vision. En svart, mäktig himmel, hög kontrast och vita, nästan lysande, kors i förgrunden.
Den färdiga bilden är inte särskilt lik originalet och absolut inte verkligheten som fanns framför Adams kamera den där dagen. Men den liknar på pricken hans inre vision. Och det är kanske det enda som betyder något.
Ansel Adams framför en tidig och en sen variant av Moonrise.
Hur gör du? Händer det att du har en inre vision i fotoögonblicket som avviker kraftigt ifrån det du ser med ögonen?