Melbourne, september 1920
Arthur Conan Doyle, sedan länge världsberömd författare för sina historier om Sherlock Holmes, sprättar ivrigt upp brevet. Ända sedan han anlände till Australien har han väntat på att höra från sin vän Gardner. De tre fotografier kuvertet innehåller är mer än vad han vågat hoppas på. Det råder ingen tvekan längre. Här är beviset för att älvor verkligen existerar!
Flickorna med kameran
När Doyle fick sitt brev var det fortsättningen på en historia som tog sin början tre år tidigare i Cottingley, en pittoresk liten by i hjärtat av England.
Skådeplatsen var ett litet vattenfall i närheten av familjen Wrights hus. Dottern i familjen, den bedårande Elsie Wright, 16 år, tillbringade den varma sensommardagen vid vattenfallet tillsammans med sin lilla kusin Frances Griffiths, 10 år.
I famnen hade Elsie en alldeles ny Midg-kamera som hon hade bett att få låna av sin pappa. Hon hade aldrig använt kameran förut, men fått noggranna instruktioner om hur den fungerade.
Älvorna dyker upp för första gången
Senare på kvällen framkallade Elsies pappa, Arthur Wright, bilden som flickorna hade tagit. När motivet framträdde såg han märkliga ljusa detaljer i förgrunden. Efter en stund kunde han konstatera att det såg ut att vara några slags pappersfigurer. Men när han frågade flickorna förnekade de bestämt detta och förklarade att det var älvor som brukade dyka upp vid bäcken. Arthur bara skakade på huvudet åt barnens tokigheter.
Någon månad senare fick flickorna låna kameran igen. Nu var det Elsies tur att posera och återigen fanns det en märklig figur i bilden, den här gången något som tycktes vara en liten vätte. Arthur tröttnade på rackartygen och lånade inte ut sin kamera mer.
Intresset sprider sig
Där hade historien kunnat rinna ut i sanden. Men ett par år senare närvarade Elsies mamma vid ett möte för teosofi, en föregångare till det vi idag kallar New Age. Temat för kvällen var ”Älvor” och efteråt nämnde hon kort för de närvarande om de fotografier som Frances och Elsie hade tagit. Intresset var stort. Genast blev hon ombedd att sända bilderna till en av de ledande teosoferna, Edward Gardner.
När Gardner väl hade fått bilderna i sin hand var bollen i rullning. Negativen sändes till olika fotoexperter för bedömning, men ingen kunde entydigt intyga äktheten.
Doyle äntrar scenen
Den store författaren Arthur Conan Doyle hade förlorat många av sina nära och kära i och omkring det första världskriget. Den svåra sorgen ledde till att han hamnade i en djup depression. Kanske var det detta faktum som gödde hans stora intresse för det övernaturliga. När han sommaren 1920 skrev en artikel om just älvor för Strand Magazine fick han för första gången höra talas om bilderna från Cottingley.
Efter ett möte med Gardner i London fick Doyle egna kopior av bilderna och därmed inleddes ett långt samarbete. Doyle och Gardner blev verklighetens Sherlock och Watson med målet att övertyga allmänheten om bildernas äkthet.
Hur kunde någon tro?
Medan Gardner fortsatte att göra efterforskningar tog Doyle bilderna till en vän som påstods vara clairvoyant. Men där fick han inget stöd. Vännen ”kände” nämligen att bilderna fotograferats av en ”kort man med bakåtkammat hår som troligen är från Danmark eller Los Angeles”.
När bilderna slutligen hamnade i pressen i november 1920 trädde många skeptiker fram. Med moderna ögon måste man fråga sig hur Doyle och andra kunde låta sig övertygas av bilderna. Viljan att tro tycks i alla avseenden ha trängt undan förnuftet.
Flickorna gör det igen
Gardner, å sin sida, lyckades i augusti få till ett möte med familjen Wright. Med sig hade han en kamera och tjugo fotografiska plåtar som han överräckte till flickorna. Han ville ha fler bilder på älvorna. De lovade att göra ett försök och det var dessa bilder Doyle hoppades att få skickade till Australien dit han hade åkt på en föreläsningsturné.
Precis när hela historien om Cottingley-älvorna hade svalnat hos allmänheten kom alltså det nya bränslet i form av tre nytagna fotografier från flickorna. En av bilderna påstods visa något som aldrig tidigare hade skådats – älvornas bo! På bilden kan man konstatera att det inte är helt olikt ett vanligt fågelbo.
Doyle var övertygad
Doyles upphetsning visste inga gränser och 1922 gav han ut boken ”The coming of the farires” som redogjorde för hela händelseförloppet. För honom markerade de nya bevisen en milstolpe i människans historia och utveckling. För första gången hade vi fått en konkret inblick i en ny typ av existens! När Doyle dog 1930 hade han emellertid inte lyckats övertyga många utöver sig själv att hans teorier var riktiga.
Gardner kämpade tappert vidare, men älvorna i Cottingley blev så småningom bara ett blekt minne för de flesta. Huruvida bilderna var äkta eller ej kunde aldrig fastslås med bestämdhet.
Snaran dras åt
1978 blandade James Randi sig i leken. Randi, som gjort sig ett namn genom att avslöja påstådda paranormala fenomen, pekade på mycket intressant omständighet. Så när som på vingarna och de fashionabla kläderna påminde älvorna väldigt mycket om teckningar som fanns i barnboken Princess Mary’s Gift Book, utkommen 1914.
Slutligen, i början av 1980-talet, kom svaren. Både Elsie och Frances, två vid det här laget åldrande kvinnor, trädde fram och berättade för journalisten Joe Cooper hur allting egentligen hade gått till.
Så gick det till
Trötta på att de vuxna bara fnös avvisande när de berättade om sina kära älvor bestämde sig flickorna för att fabricera ett bevis. Elsie slog upp sin bok Princess Mary’s Gift Book och tecknade av några figurer på en bit styvt papper som hon sedan klippte ut. Därefter fäste hon hattnålar på baksidan och begav sig till vattenfallet där de berömda bilderna kom till. Flickorna kunde aldrig drömma om att någon skulle ta dem på allvar. Och när cirkusen väl drog igång vågade de inte längre avslöja att allting var en bluff.
En pikant detalj är att författaren till en av berättelserna i Princess Mary’s Gift Book var ingen mindre än Arthur Conan Doyle!
Gardner då? Ja, han fanns faktiskt kvar i livet när bekännelsen offentliggjordes 1983. 96 år gammal nåddes han av beskedet och kunde konstatera att hans teorier om älvorna i Cottingley hade varit felaktiga sedan dag ett.