Jag är lite fascinerad över det där med att skjuta på att arbeta med långa projekt till förmån för det som känns akut (men oftast inte är det). Dvs: Skriva på nästa bok är långsiktigt. Städa på hårddisken är kortsiktigt.
Det jag upptäckt är att min inre argumentation är ungefär så här: ”Jag hinner städa ordentligt. Det tar ju bara en dag. En dag kan jag skjuta på bokprojektet, det är lugnt.”
Men sanningen om kontorsarbete är att det även är fyllt med möten, kriser, sjukdom, vab, epost, telefon etc. Som förstås tar tid. Det betyder att en (1 st) arbetsdag som schemamässigt är helt öppen är värd mycket mer än en dag i matematiken. Att välja att inte spendera den dagen på det långa projektet innebär att slutet på projektet flyttar minst tre dagar framåt.
Om nu bara min inre röst kunde påminna mig själv om det varje gång jag hittar en uppgift som känns akut (städa kvitton eller skanna avtal). Det är en timme som skjuter nästa bok tre timmar framåt.